”Ensamkommande” kritiserar HVB-hem – för få datorer

KRAVMASKINERNA IGEN Nu är det dags för gnäll, gråt och tandagnisslan igen angående vilka hemska upplevelser de ”ensamkommande” får stå ut med i Sverige. För få datorer, och för lite DVD-filmer att titta på, bland annat. SvT har fått ihop en riktigt bra tårdrypare igen om hur synd det är om dessa ”krigsbarn”. De hem för vård och boende, HVB-hemmen, som många av Sveriges så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” bor på, får kritik av såväl myndigheter som själva ”flyktingbarnen”. Har dessa ”barn” ens rätt att klaga? Ja, de har ju lärt sig att ju mer de kräver, ju mer får de i dårhuset Sverige.

Hade detta varit riktiga, äkta ensamkommande flyktingbarn som kommit från det elände som alltid målas upp, så hade de inte gnällt en sekund. De hade endast varit tacksamma att slippa krig, tortyr, våldtäkter på syster och mamma, inga pengar, ingen mat etc etc. Nu har de boende, mat, fickpengar, spel, iPhones, datorer, biljardbord, cyklar, skolgång, personlig service 24/7 etc etc etc. Listan kan göras meterlång.

Ändå så gnälls det på precis allt allt allt. Nånting är fel nånstans, nånting stämmer inte, vi fattar, våra läsare fattar, men resten fattar tydligen inte. Passar inte galoscherna så ge dem en enkel biljet hem, så slipper vi alla höra detta eviga gnällande. Nu har vänsterkanalen SVT träffat flera boende som talar om allt från brist på aktiviteter till allvarlig kritik mot personalens kompetens och hantering av psykiskt instabila ungdomar.

Hade de fler aktiviteter i krigets Mogadishu eller i Afghanistan frågar vi på SweCon? Nån ljuger väldigt mycket här, men vi är vana med lögnerna när det gäller daltet med den nya högadeln som ska ha herrgårdar och slott att bo i, och dyraste halalslaktade maten av sina påhittade religiösa skäl. Hur länge ska de gå på alla dessa vansinniga lögner?

Abdul och SvT klagar på att det är fjorton andra som han måste dela de tre datorerna med på boendet, något som leder till konflikter. Även hyrning av DVD-filmer har upphört av oförklarliga skäl, gnäller afghanen Abdul vidare med. Men ingen berättar hur många datorer de hade i Afghanistan, eller hur många DVD-filmer familjen hyrde där. Det kan inte varit fler i alla fall så finns det grund för kritiken? Svar: Nej.

SvT fortsätter med sin snyftare och vill måla upp en tragisk bild i stället för att skriva sanningen om hur mycket bättre de har här än i sitt land:

”Min rumskamrat mådde dåligt och hade tidigare hotat att begå självmord”, berättar Abdul, som vill vara anonym. ”Kamraten hade en natt mått så illa att personalen bokat en tid hos en psykolog åt honom. En vecka efter den oroliga natten skulle han få träffa en psykolog. Dagen efter följde han med mig till skolan och sa att han skulle begå självmord, men tog snabbt tillbaka det och sa att han skojade.

Timmar senare valde rumskamraten trots det att hoppa framför en av Stockholms tunnelbanor. Han överlevde, men blev förlamad från midjan och neråt. Om någon i personalen hade tagit hand om honom på ett bättre sätt hade han troligtvis lugnat ner sig. Personalen borde ha omhändertagit och övervakat honom för att se till att han inte skadade sig själv. Han behövde få hjälp snabbare än den tid som bokades”, säger Abdul.

Abdul anklagar alltså personalen indirekt till denna händelse. Efter händelsen mådde Abdul själv så dåligt, att han har fått besöka psykologen ofta. Till en början hade han dagliga möten för att prata om det som hade hänt. I kontakt med psykologen fick Abdul en bra tolk, något som är ovanligt och skapar stora problem i vardagen, snyftar SvT vidare.

Oftast får afghaner som talar dari nöja sig med tolkar med ursprung i Iran som talar persiska och som inte alltid kan alla ord som unga afghaner använder. Nyanser försvinner, missuppfattningar uppstår, påpekar SvT för att påvisa ytterligare hur synd det är om dem. De ska vara glada att tolkar finna alls, gratis för dom. I flera andra länder finns det inte ens tolkar åt ”flyktingarna”. Abdul är fingerat, enligt SvT.

SvT

Kl 08.00